Krönika

A-laget är inte målet. Vägen är målet. A-laget är medlet.

Efter ett långt liv i eller omkring en fotbollsförening, där du blickar tillbaka och minns. Vad minns du då? Ja det beror givetvis på vem du är och vad du upplevt. Jag själv minns när jag som spelare blev uppflyttad från andralaget till förstalaget. Hur jag växte och skärpte till mig när jag första gången fick tränarens förtroende att bli lagkapten trots mitt dåliga humör. När vi spelade jämt mot AIK i Gothia Cup. När jag fick spela med de som var äldre i juniorallsvenskan. Jag minns när jag fick betyg efter matcherna i omklädningsrummet. När jag som knatte fick spela med seniorer i internturneringen. Jag minns vänner, träningar, skratt, härliga stunder. Det minns jag som spelare. Och jag minns att jag siktade mot a-laget och såg upp till spelarna där. Jag är övertygad om att de lärdomarna gjort mig till en bättre människa än jag varit annars.  

Jag minns också när vårt A-lag har åkt ur sin serie, jag minns när de tagit steg upp i seriesystemet, jag minns framförallt när vi satt på den provisoriskt byggda läktare på Kulladals IP när vi på sent 90-tal mötte Malmö FF, självaste Malmö FF, i Svenska cupen. Vi skakade mäktiga IFF IFF i deras grundvalar. Vi pressade dem till övertid när vi fick en spelare skadad då vi redan gjort alla byten och slutligen förlorade med 3-4. Ett A-lag har förmånen och skyldigheten att vara förebilder och har en förmåga att vara en gemensam identitet för klubben.

När du tänker på Kulladals FF, vad är du då stolt över? Är du stolt över att vi med de medel vi har, har ett A-lag i toppen av division tre? Är du stolt över att vi fostrat Ingvar Svahn, Stig Isgren, Stefan Schwarz och Mattias Concha, alla A-landslagsspelare. Mitt svar är ja. Det är jag stolt över. Det där med landslagsspelarna det är nog mest mitt ego som är lite stolt över det. Men det jag faktiskt är mest stolt över är att vi tillsammans sysselsätter och utvecklar ungefär 400 barn och ungdomar. Vi ger dem en meningsfull fritidssysselsättning med fysisk aktivitet, social samvaro, glädje och medgång men också den viktiga läxan av ilska och motgång. Det är jag utan tvekan mest stolt över. När jag tänker efter.

Vi har ett fantastiskt seniorgäng i både ledare och spelare. De är oerhört viktiga. Jag skulle till och med vilja drista mig till att säga att de är en förutsättning för klubbens välmående. Medlet är således en förutsättning för målet. Målet för mig är att vi lyckades rädda kvar vårt P03-lag med gemensamma ansträngningar. Det största som skulle kunna hända mig är att jag träffar någon av dessa ungdomar om tio år på stan och den personen kommer fram till mig och säger: ”Vilken tur att vi höll kvar laget där hösten 2017. Det var nära att vi la ner och då hade jag nog inte spelat fotboll mer. Men eftersom det kom en ny tränare, eftersom klubben trodde på oss och eftersom vi har ett bra A-lag som jag såg upp till så stannade åtminstone jag. Och när jag gjorde det så skaffade jag mig många vänner, lärde mig mer om att samarbeta, fick respekt för mina motståndare och fick glädjen till fysisk aktivitet. Tänk om vi lagt ner…”. Om några av de här killarna dessutom når A-laget så kommer de själva att vara en del av samma fina händelsekedja för en ny generation fotbollsspelare och människor. Det är ett hypotetiskt scenario givetvis. Men det är det scenariot som idrottsledare landet över ändå skapar med sin närvaro på idrottsplatser varje dag, året om.

A-laget är viktigt men A-laget är inte målet. A-laget är medlet. Vägen är målet. Och A-laget är en förutsättning av många. Föreningen bör leva i harmoni och symbios där varje del är viktig för en annan del men det är för barnen vi gör det i slutändan.

Åtminstone för mig, i den förening där jag verkar.

Markus Åkerblom – Ordförande Kulladals FF